Berättelsen om en träfalk - Miles Falcon SE-AFN

Av Fredric Lagerquist

I Sverige fanns mellan åren 1936 och 1962 ett flygplan av typen Miles M.3A Falcon inregistrerat som SE-AFN. Följande artikel ska ingående skildra detta flygplans historia fram till nu – för den flyger fortfarande - fast i England – och under sommaren 2002 besökte flygplanet Sverige igen efter 41 år bortavaro…

Peter Holloway i Sverige igen med sin Miles Falcon G-AEEG - första gången på 41 år. Fotot är taget på Eksjö/Ränneslätt framför Norra Smålands Flygklubbs stuga den 1 juni 2002. Vid lunchtid samma dag fortsatte han till EAA Fly-in på Barkarby där han kom att vinna det nyinstiftade SFF Vandringspris. Peter Holloway har lovat att återkomma till 2003 års EAA Fly-in med sin klenod. Foto: Fredric Lagerquist

Kort om Bros Miles

Bröderna Frederick George (mest känd som F.G.) och George Herbert Miles (mest känd som George) växte upp en familj som idkade en tvätterirörelse i kuststaden Portslade, Sussex. I mitten av 20-talet lärde sig FG , då något över tjugo fyllda, att flyga och inskaffade en Avro 504. Snart köptes fler flygplan till deras nyinrättade firma kallad Gnat Aero Ltd i Shoreham (Gnat var f ö i detta sammanhang en egen konstruktion som aldrig lyfte från ritbordet.).
Firman bytte namn till Southern Aircraft Ltd och kom 1929-31 att modifiera och bygga upp ett halvdussin Southern Martlet från Avro 534:or. 1932 gifte sig F.G. med Mrs Maxine Freeman-Thomas som han något år tidigare lärt flyga. Hon blev känd som Blossom och kom att spela en stor roll i framtagandet av kommande konstruktioner. Den första, det ensitsiga biplanet Miles M.1 Satyr, byggdes av Parnall och flög i augusti 1932. Året därpå kom M.2 Hawk, ett slankt monoplan byggt i trä som kom att byggas i nära 150 ex av Philips & Powis Ltd vid flygplatsen Woodley utanför Reading. Hawk blev det stora genombrottet för Miles - ett exemplar var 1937 registrerad i Sverige som SE-AFS.
Prototypen till den tre-fyrsitsiga M.3 Falcon flög hösten 1934 och följdes av ytterligare 35 st. Något senare köptes Philips & Powis, men kom att leva kvar under eget namn till 1943 då det till fullo absorberades av Miles Aircraft Ltd. Den viktigaste nya flygplantypen innan kriget var M.14 Magister som blev skolflygplan i RAF och tillverkades i hemlandet i 1 103 ex. Ytterligare 80 ex kom att byggas av THK i Turkiet. I Sverige fanns en Magister (SE-CGF) på 50-talet. Ett annat välkänt flygplan av fabrikat Miles var måldragaren M.25 Martinet som utvecklades ur det avancerade skolflygplanet M.9 Master. Dessa var de Miles-typer som kom att tillverkas mest av – över 3 300 Master av alla versioner samt 1 724 st Martinet. Svensk Flygtjänst AB använde 1947-51 åtta st Martinet som målflygplan.
George Miles konstruerade bl a M.38 Messenger (en i Sverige; SE-BYY), M.57 Aerovan och M.65 Gemini (sex st i Sverige; SE-AYA, -AYM, -BUG, -BUY, -CMX och –EGX.). Dessa typer satsade man på efter krigsslutet och de två sistnämnda kom demonstreras för hugade spekulanter på Bromma i mars 1946 av George Miles m fl (Att notera är att Gemini:n som förevisades var prototypen G-AGUS – den blev senare SE-BUY.). Men redan under 1947 gick Miles Aircraft omkull och resterna av företaget köptes upp av Handley Page.
1952 startade F.G. Miles Engineering Ltd sin verksamhet vid Shorehams flygplats, där man en gång hade börjat, fast nu i betydligt mindre skala. Bl a kom man bygga flygande replikor av pionjär- och 1:a världskrigsflygplan till filmer som Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner och Blue Max i mitten av 60-talet.

Falcon

M.3 Falcon var det första täckta flygplanet från F.G. Miles ritbord. Han ville ha ett tre-/fyrsitsigt plan som gav passagerarna s a s bilkomfort. Prototypen G-ACTM flög för första gången den 12 oktober 1934. Omgående ställdes den till H. L. Brooks förfogande i MacRobertson England – Australia Race med race-no. 31. Det gick inget vidare för Brook, det tog honom 27 dagar att ta sig till Darwin. Hemåt gick det bättre – då tog det bara sju dagar.
Det första serieexemplaret av Miles M.3A Falcon var G-ADBF. Det var också den första fyrsitsaren och bl a tillkom nu den speciella vindrutan som eliminerar eventuella problem med ljusreflektioner m m. Med D.H. Gipsy Major-motor på 130 hk och fast propeller kunde Falcon kännas seg om man skulle starta max lastad. Ytterligare en förbättring var då att installera en ny och starkare motor; en 200 hk Gipsy Six. Denna version kallades M.3B t o m -F (beroende på utrustning) Falcon Six och flög i juli 1935.
Första gången en Miles Falcon besöke Sverige var troligtvis i april 1936 då G-ADBI (?) mellanlandade på Bulltofta, Norrköping/Kungsängen och Barkarby på sin väg till Viborg. Ombord fanns fyra engelsmän i 20-årsåldern. Dessa skulle egentligen till Moskva och var inställda på att ta tåget från Viborg då tillstånd att få flyga den sista biten inte var att tänka på. Det är inte omöjligt att besöket i Norrköping var en inspirerande faktor i det som nu följer.

Kolmården

Ing. K.E. Sandberg från Norrköping köpte Miles M.3A Falcon G-AEEG (c/n 216) under hösten 1936. Planet hade tillverkats av Philips & Powis och premiärflugits i mars detta år med engelsk Class-B registrering U-20. Den 14 mars kom planet registreras G-AEEG och en vecka senare levererades det till Philips & Powis Air Taxi Services målat i silver. Att planet var tänkt att användas som taxi märktes på det speciella tidstypiska sätesarrangemanget med ett mittenplacerat pilotsäte fram- och två passagerarsäten bakom – eller, enligt tillverkarens egna noteringar om c/n 216: ”Subsequent & Modifications to G-ADBF, c/n 131, but fitted with one seat in front and modified rudder bar.” Fr o m 27 mars baserades G-AEEG vid ”taxistationen” Hansworth. F.G. Miles använde planet under april för besök bl a i Paris och Baden-Baden.
Sandberg tog sitt flygcertifikat vid Woodley Aero Club på samma flygfält och kom alltså under sin utbildnings gång förvärva denna Miles Falcon – den 26 november omregistrerades planet till den svenska beteckningen SE-AFN. Månaden innan hade G-AEEG avregistrerats och planet lackats i Woodley i ett rött- och gräddvitt målningsschema med svensk registrering. Den 29 januari 1937 bildades i Norrköping AB Nordisk Aerotjänst och detta företags flygplanspark bestod vid starten av Waco UIC-4 SE-AED Pampus och SE-AFF Bråviken samt Miles Falcon SE-AFN, döpt till Kolmården. Man bedrev rundflyg, ambulansflyg, flygfotografering och taxiflyg med välkända piloter som ”Stubbetorparn” Thorsten Johansson, Eric Nilsson, K.E. Sandberg och Per Lovén. Den 23 maj var det flygdag Norrköping och den 30 maj på F 1 i Västerås – Sandberg deltog i båda tillställningarna med SE-AFN.

SE-AFN vid flygdagen i Norrköping den 23 maj 1937.
Foto: Karl-Erik Gustafsson via Mats Averkvist

I mars 1938, då Sandberg gjorde rundflygningar i Sälen, inträffade en olycka. Vid utrullningen efter landningen på den frusna Dalälven kom man köra på en kvinna i 60-årsåldern som var i färd med att korsa isen på väg hem. Hon träffades av propellern och omkom.

I tjänst hos Flygvapnet

Vid krigets utbrott ägdes planet av flygkapten C.A. Nilsson i Norrköping och brukades av Nordisk Aerotjänst. Under våren påföljande år kom det att försäljas till Flygvapnet. Nilsson överlämnade SE-AFN till den nye ägaren på Bromma den 24 maj 1940. Planet hade då en gångtid av 941 tim och 17 min. Priset var 15 850 kr och i detta ingick även bl a skidor, en extra propeller, två st vingkapell samt diverse andra reservdelar och verktyg. Flygplanet ansågs vara normalt förslitet i förhållande till sin ålder och gångtid, bl a konstaterades en decimeter lång spricka i fanéret på högra vingens bakkant invid kroppen och på förarplatsen fyra spruckna rutor.
I en skrivelse daterad den 28 maj så anmodes Chefen för Kungl. Västmanlands Flygflottiljs depå ”…att taga till uppbörd 1 st fpl Miles Falcon”. Det skulle brukas av eskaderstabens s k transportgrupp (som följaktligen var baserad F 1 Västerås) tillsammans med tre av ABA:s inmönstrade Ju52/3m. Miles Falcon:s beteckning i Flygvapnet blev först Trp 7, men snart ändrades detta till Tp 7. Planets regnr blev 913 och det kodades som F 1-71. Man hade nu ett passande plan för snabba VIP-transporter.

Tp7 F8-80 på Barkarby. Foto: SFF

Den 12 maj 1941 överfördes Tp 7:an till F 8 Barkarby för att ingå i Flygstabens flygavdelning. Först kodades planet här som F 8-58, men efter en översyn kom det rulla ut från verkstaden helt målat i silver och med den nya koden F 8-80. Med tiden blev dock reservdelsförsörjningen etc ett allt större problem. Därför kom flygvapnets enda Tp 7 bli till salu den sista november 1943 och köpas av Svensk Flygtjänst AB för 7 500 kr den 29 januari 1944.

Civil igen

Några veckor senare, närmare bestämt den 21 mars, infördes SE-AFN återigen i civilregistret, nu med Svensk Flygtjänst AB i Stockholm som ägare. Den 21 september 1944 kolliderade vår Falcon med DDL:s Focke Wulf Fw200A Condor OY-DEM på Bulltofta. SE-AFN ådrog sig mindre skador, men man passade på att kombinera reparationsarbetet med en mer omfattande översyn och planet fick bl a en nyöversedd Gipsy Major-motor installerad (den hade tidigare suttit i Hornet Moth SE-AGE). På hösten 1945 började Svensk Flygtjänst annonsera att Malmö fått en flygtaxistation och för ändamålet användes SE-AFN placerad på Bulltofta. Priset var 7,50 kr per flugen mil, men denna verksamhet blev inte lönsam – på hösten 1946 var den avvecklad.
Planet såldes till en flygledare på F 7 Såtenäs, Gösta Bergelin, den 16 september 1946 (noterat i registret 46.11.27). Han sålde SE-AFN tre år senare till en kamrat vid flottiljen, den inte helt obekante Göte Rosén. Snart därefter slutade Rosén i Flygvapnet och flyttade först till Linköping och sedan till Sundbyberg. SE-AFN baserades på Bromma och Rosén startade i samma veva sitt första flygföretag; Auto-Flyg-Reklam. Tidigt på vårkanten 1950 flög Rosén den första lasten tidningar från Bromma till Jönköping i SE-AFN. Planet var för ändamålet för litet och mycket snart därefter hade Rosén genom den välkände engelsmannen Freddie Laker skaffat en Avro Anson (SE-BRT) som passade bättre. Namnet på bolaget ändrades till AB Svenska Aero.
På våren 1952 såldes SE-AFN till Bengt A. Eriksson, Bromma och Lennart Zandin, Dreviken. Den sistnämnde hoppade av delägarskapet 1955. Samma höst flögs planet till England och besökte bl a Gatwick innan det kom att försäljas igen.

Siste svenske ägaren berättar

Den 9 februari 1956 noterades Åke Laurell i Uppsala i luftfartygsregistret som ny ägare till SE-AFN. Följande har Laurell berättat i ett brev till artikelförfattaren:

”…Den 30 dec –55 köpte jag flygplanet av Bengt A. Eriksson för 4.800 kr. Flygplanet fick sin plats på Sundbro flygfält i en av flygvapnets gamla hangarer och flögs av mig regelbundet utan några problem. Flygplanet var lättfluget, stabilt och fältmässigt. Några större reparationer, förutom vanligt underhållsarbete, behövde inte utföras. Ny instrumentbräda och gyrohorisont inmonterades.
Vid den årliga besiktningen 1961/av ny besiktningsman/ansåg denna att flygplanet var för gammalt med tanke på trälimningarna och kunde därför inte godkännas. Det var däremot det nya ”tvåkomponentslimmet” som ställde till problem på grund av ”vittringsprocesser” i limfogarna och gjorde att många flygplan skrotades i förtid, ett öde som jag inte ville skulle drabba mitt flygplan. Jag beslöt därför att flyga över till England, där dom har en helt annan känsla för gamla flygplan och tar vara på dom.
…Den 27/6-61 erhöll jag av Kungl. Luftfartsstyrelsen ett tillfälligt flygtillstånd för flygning från Sverige – England under tiden 27/6 – 11/7 –61.
Den 27/7 startade jag från Sundbro till Bulltofta (Malmö) (flygtullsavd) därefter till Groningen för tankning, sedan över holländska kusten, ner förbi Oostende – Dunkerque – Calais och till Cap Gris Nez – över kanalen till en liten flygplats, Lympne /för tullkontroll/ och anlände sedan till Shoreham by Sea på kvällen….”

AFN Lympne 1961. Foto: Åke Laurell

Åter i England

Laurell kom att lämna SE-AFN i F.G. Miles Engineering Ltd:s hangar på Shoreham-fältet. Här kom planet att stå i nästan ett år då bröderna Miles hade förmedlat det vidare till ’Dough’ Bianchi med firma Personal Plane Services Ltd, baserat på White Waltham väster om London. Bianchi hämtade det men bil och släpkärra den 23 juli 1962. Han köpte SE-AFN formellt den 10 oktober (datum för köpekontrakt) och två dagar senare avregistrerades planet i Sverige. Den 26 november 1962 återinfördes G-AEEG på det engelska registret med Personal Plane Services Ltd som ägare.
Bianchi påbörjade en renovering; bl a av bakpartiet där t ex där det befintliga sporrhjulet byttes mot ett från en Auster Autocrat, samt man gjorde ett motorbyte. Så värst mycket längre kom han inte med arbetet då planet byttes bort mot en Alfa-Romeo 6C/1750 Castanga och ny ägare blev Edward Eves i Coventry. Eves hämtade dyrgripen på White Waltham på våren 1964 och forslade den till Frank Goldings verkstad på Sywell-fältet. Här kom omfattande arbeten att göras; ny plywood sattes på kroppens framparti (byttes p g a oljeläckage) och på främre delen av vingarna samt alla dukklädda ytor kom att dukas om. Huvudhjul och bromsar togs från en Percival Proctor och landstället fick nya ”strumpor” (orginalen hade plockats av och försvunnit i Sverige i slutet på 40-talet) modellerade efter vrakrester av Falcon Six G-ADTD.
Ett år senare, den 23 april 1965, flögs G-AEEG för första gången i sitt nygamla hemland. Vid spakarna satt Hugh Kendall som agerade som Cheif Test Pilot of the Air Registration Board – dessutom hade han passande nog tidigare varit testpilot hos Miles Aircraft. Bromsarna från Proctor var något överdimensionerade för den lättare Falcon. Det lärde man sig om inte förr vid ett litet missöde i en landning i augusti då G-AEEG stod på näsan - som tur med tämligen små skador till följd. Efter ett antal flygtimmar visade sig att motorn inte höll måttet och den byttes 1966 mot en Gipsy Major 10 Mk.II på 145 hk (15 hästar upp från den förra motorn) som kom från en kvaddad Miles Gemini. När renoveringen var avslutad kom Evans basera sitt numera gula flygplan på Coventrys flygplats Baginton.

The King’s Cup - fiasko och vinst

Den 28 juni 1970 kom Eves att deltaga med flygplanet i The King’s Cup Air Race och kom ganska långt ner i placeringslistan – först på 33:e plats. Kanske berodde detta på att man något felaktigt hade satt handikappet till 158 mph, d v s baserat på prestanda tillhörande en Falcon Six. Evans genomsnittsfart i racet med G-AEEG var 131,5 mph.
I december 1972 såldes G-AEEG till Philip A. Mann och baserades på flygplatsen Booker. Mann ägde flera äldre sportflygplan som fanns stationerade här. Hos Personal Plane Services Ltd verkstad på Booker-flygplatsen kom G-AEEG i samband med ägarbytet få stora delar av sina gamla träpaneler utbytta. Efter några år kom Mann flytta planets hemvist till Biggin Hill söder om London. Han satte sin firma Shipping & Airlines som ny ägare av planet enligt den engelska registret 1978-02-08.
Den 9 september 1979 flögs G-AEEG återigen i The King’s Cup. Denna gång satt Dr Ian Dalziel vid spakarna och ekipaget kom att vinna tävlingen som avhölls i Jurby. Under de följande åren började Mann att sälja av sin samling av flygplan. Just detta var i april 1983 ett av inslagen i Christie’s auktion på Duxford. Bl a lär Björn Löwgren då ha lagt ett bud på det. Men £7,500 var satt som undre gräns i budgiviningen och av någon anledning kom inte G-AEEG att bli såld vid detta tillfälle.
Som ny ägare registerades 84-09-24 Vintage Aircraft Magazine Ltd och G-AEEG fick ett nytt hem på Denham-flygplatsen. Under återstoden av 80-talet flögs planet mestadels av Roger Hincliffe och deltog vid ett flertal flygdagar och liknande arrangemang.

Miles Falcon G-AEEG idag

Sommaren 1989 kom flygplanet till SkySport Engineering Ltd, en firma som är specialiserad på renoveringar av gamla engelska flygplan, som ligger på en gård (kallad Rotary Farm) med egen flygstripp i Bedfordshire. Sent i augusti samma år hade SkySport förvärvat planet och nu påbörjades den mest omfattande renoveringen av G-AEEG hittills. Vår Falcon fick då bl a den blåa och vita målning som den nu ståtar med (och sporrhjulet byttes ut igen; denna gång plockades det från en Miles Magister). Detta arbete var klart 1993 då G-AEEG kunde flyga igen. SkySport har därefter också helt och hållet från grunden restaurerat ytterligare en Miles Falcon - Europas andra exemplar; den spanska EC-ACB.
Den 18 september 1997 skadades planet lätt när det under start rullade av strippen vid Rotary Farm och hamnade i en plogad åker. Efter reperation kom G-AEEG i november 1998 säljas till Gordon Spooner och baserades Earls Colne, men redan efter ett par år kom han sälja den vidare.
I oktober 2000 förvärvade Miles-entusiasten Peter Holloway G-AEEG (noterat i engelska registret 01-07-12). Tillsammans med Holloways Miles Messenger G-AKBO och Magister G-AKPF är G-AEEG numera baserad hos The Shuttleworth Collection med flygfältet Old Warden strax norr om London. Om planerna går i lås kommer Peter Holloway att under sommaren 2002 flyga detta fina gamla flygplan, som bara har lite över 2 000 timmars total gångtid, till Sverige. Inte för att han vill sälja sin klenod här, men han känner att i historiskt hänseende så hör egentligen SE-AFN/G-AEEG hemma i Sverige…

Två glada gossar i Falcon G-AEEG: I förgrunden Peter Holloway och bakom, Fredric Lagerquist.
Foto: Peter Holloway

OSB! Texten copyrightskyddad författaren och SFF, bilderna respektive upphovsmän.

Svensk Flyghistorisk Förening Region Småland SFF-F

Denna sida är sammanställd av:
Bengt Åhman
Senast ändrad: 2009-11-03