Ulf Delbro gästade föreningen på det första höstmötet och hade som rubrik för sitt föredrag:
”Götaverkens Aeroplanavdelning 1934- 1941, ett stycke svensk flyghistoria” och nog fick deltagarna till sig flyghistoria som för många var helt obekant.

Efter en presentation av sig själv med lite bilder bl a från Varberg där han som 13-åring och nybliven  medlem fick flyga med i klubbens KZIII, Lärkan. Hans intresse för flyghistoria vaknade och militärtjänst i FV och PR-man på Saabs Flygdivision bäddade för han stora intresse. Detta parat med en journalistisk ådra fick honom in på spåret kring Götaverkens flygplanstillverkning.

Vid mitten av 20-talet sändes en hemställan till regeringen från ett flertal stora industrimän bl a Dan Broström (intressen i Götaverken) om att undersöka förutsättningarna för en inhemsk flygplanproduktion men detta mötte inget intresse. Marinen konstaterade i början av 30-talet att deras behov av flygplan inte tillgodosetts och lyssnade med Dan Broström och GV om möjligheter att starta tillverkning. GV var redan ett diversifierat företag med bl a fartygstillverkning och fick också beställning att tillverka flygplankryssaren Gotland (lev 1934) och som skulle utrustas med 8 st Hawker Osprey S9.  Samma år beslöt GV att starta en Aeroplanavdelning för att tillverka militära flygplan för det svenska försvaret. VD Hugo Hammar lyckades 1935 få Flygstyrelsens beställning att på försök tillverka 3 st Hawker Hart S7/B4 spaningsflygplan/lätt bombplan. Chef för flygavdelningen blev ingenjör Daniel Torbjär.

Problemen hopade sig och GV var bl a inte vana vid de snäva toleranser som krävs för  en flygplantillverkning, förseningar uppstod och missnöje hos Flygstyrelsen medförde att det inte blev några fler beställningar av B4 från GV.

(Not.: Totalt införskaffades 46 st Hawker Hart S7/B4 under perioden 1932-39 varav 4 st köptes färdiga inkl tillverkningslicens. GV tillverkade 3 st under perioden 1935-38 och övriga av CVM resp ASJA)

Så klart att GV blev besvikna men ville ändå fortsätta med flygplantillverkning och 1937 beslöts att satsa på ett sportflygplan efter ett förslag från flygplatschefen på Torslanda, Gösta Andree. På våren 1938 fick Gösta Andree GV’s uppdrag att i USA finna ett lämpligt plan att licenstillverka hos GV. Valet föll på Rearwin 9000 Sportster varvid ett plan köptes med licensavtal och transporterades till Sverige för hållfasthetsprov på Chalmers. Man tvingades till förstärkningar av bl a vingbalken, flygkroppen fick göras grövre och även fenan förstorades för bättre spinnegenskaper vilket tillsammans ökade vikten med 20 kg. Planet blev mer robust och lämpligare för svenska förhållanden. Originalflygplanet kom att registreras som SE-AGB och fick namnet GV38 och tillverkades i 14 ex under perioden 1938-41.

Flygplankroppen består av en svetsad stålrörskonstruktion i krommolybden klädd med duk och al-plåt. Vingarna är av träkonstruktion med dukklädsel och fena samt stabilisator av rör och plåtkonstruktion med dukklädsel. (Här visade Ulf unika bilder från GV’s verkstäder med tillverkning av GV38). Planen lastades efter tillverkning på pråm och kördes till Torslanda Flyghamn för ilandtagning.

GV38 data och prestanda:

Motor: 90 hk Le Blond 5F, 5-cyl stjärnmotor alt 85 hk Continental C90, boxermotor.

GV38 blev ingen större succé bl a för dåliga flygegenskaper och fick epitetet ”Gunghästen” eller ”Guppy” pga sin hängbuk. Flygplanet fanns med i KSAK’s urval till nytt standardflygplan men i stället ville klubbarna ha ett öppet plan och valet föll på Klemm 35. Två GV38 användes 1940 vid KSAK’s flygskola i Sörmlands Ekeby, dock inte så populärt men användes vid navigeringsflygningar. Under kriget mobiliserades 6 st GV38 till FV under 6 månader och bl a användes planet som målflygplan av försvaret. Uno Ranch, Gbg, använde 3 st GV38 för luftbevakningsflyg 1941-45 och flög mer än 2.500 h.

Av de 14 tillverkade planen finns ett som är flygvärdigt, SE-AHG, och som ägs av Göteborgs Veteranflygsällskap. Ytterligare individer finns i livet om än inte flygbara:

Ulf fortsatte därefter att berätta om den svenska flygindustrin i stort och utvecklingen fram till Saab’s konstituering som landets enda flygindustri den 1 december 1939 samt om profilerna Bo Lundberg och Lars Brising.

I detta läge kunde man tro att GV kommit bort från det militära flyget men historien ville något annat. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och den svenska staten lovade att hjälpa Finland med ett antal flygplan som skänktes alt lånades, bl a 12 st J8 samt 5 st B4. Härutöver lovades hjälp med montering under sträng sekretess av flygplan beställda av Finland utomlands.

Ett flygplan som Finland beställt var Fiat G50, jaktflygplan, som levererades i lådor till Sverige och av dessa monterades 16 st på GV (Mk I, med öppen kabin), övriga 19 plan monterades på Saab och ABA, Bulltofta. GV ställde upp med 30 montörer under ledning av Daniel Torbjär och på Torslanda fanns en italiensk provflygare samt 5 st Fiatmontörer. Efter provflygning hämtades planen av civilklädda piloter och flögs till F6 för inskjutning av

vapen och därefter till Västerås där finska piloter flög vidare till Finland.
Ingen nationalitetsbeteckning fanns på planen. Monteringen på GV skedde mellan 18 febr till 3 mars 1940, d v s c:a ett plan om dagen.

När Fiat G50 var monterade fick GV fortsätta med att montera samman 9 st engelska spaningsplan, Westland Lysander, även dessa för vidare leverans till Finland. Vidare hade en insamling i Sverige gett möjlighet att köpa 12 st Fiat CR42 som monterades på GV men i det läget var vinterkriget slut och Finland tackade nej till planen som i och för sig var rätt omoderna ”det sista stridande biplanet”.

Finland uppskattade mycket den hjälp man fått från GV och Daniel Torbjär fick mottaga hedersutmärkelsen finska Frihetskorset för sin insats.

Den 16 mars 1940 fick GV i uppdrag av KFF att montera en Beechcraft 18R och som sista insats som flygplantillverkare var när man 1942 skickade 8 snickare till F11 för akut ombyggnad av vingarna till Caproni S16. Arbetet tog drygt ett år men då hade vingarna på totalt 79 flygplan Caproni Ca 313 byggts om.

Ulf Delbro fick välförtjänt auditoriets applåder och tack samt det obligatoriska glaset med ingraverad GV38.

Bilder i referatet från Ulf Delbros material