Till föreningens 230:e möte hälsades Jan Landin välkommen som gäst och föredragshållare och höll en intressant och målerisk berättelse om sitt liv i luften från 1962 tills nu. Som 17-åring startade det hela med segelflyg uppe i Kiruna och som ”rutinerad” pilot med 6 loggade timmar blev han nyfiken på hur det var at flyga i moln. In i den lilla ”tussen” och sen höll det på att gå rent åt fanders. Kommer ur molnet på rygg men i hög fart och när han väl fått ordning på allt så befinner han sig -- mitt över fältet. Första skyddsängeln hade gjort sitt.

En av Jans flygarkamrater hade sökt in till Flygvapnet, testats men inte kommit in.

Ingen idé att du söker också, var budskapet till Jan. Han sökte ändå och kom in och fick börja testerna på F21. Godkänd där och vidare till Stockholm för vidare tester. Tiden gick och till slut kom beskedet, antagen till fältflygarutbildning på Ljungbyhed, inställelse i januari 1965. Via SK50 och SK60 kom sedan dagen då han fick flygarvingen och var nu fältflygare av andra graden. Hade sökt till F11, Nyköping, och blivit antagen. Nu skulle han få flyga Lansen.
Den ena episoden efter den andra från tiden med spaningsflygandet presenterades med tillhörande foton. Likaså beskrevs säkerhetsövningar till havs med helikoptervinschning då han bl a glömt att lossa livbåten. Möten med ryskt flyg över Östersjön som inte vid alla tillfällen hade epitetet – artighetsvisit. Även sjöfartsövervakning förekom. Detta var ju tiden under det s k ”Kalla Kriget”.
Vissa möten är mer spektakulära än andra. Vid en lågflygningsövning i Härjedalen följde han vägen på lägsta höjd mot krönet av vägen. Från andra hållet kommer en långtradare – under någon sekund är man på samma höjd. Föranledde i alla fall inga skriverier i pressen.

I slutet av 70-talet kom beslutet om nedläggning av F11 och därmed var eran med Lansen över och det blev 1.500 h i luften för Jan. Därefter över till F17, Ronneby, för att flyga in sig på Viggen som var en aning potentare än Lansen. Dessutom skulle han nu vara ensam i maskinen, ingen navigatör i baksits längre som stor hjälp. Det fungerade det också. Även nu blev han uppvaktad av div ryska maskiner som bl a Mig 27, Su-15och även en vänligt sinnad västtysk F4 Phantom.

Alla episoder, allvarliga som skämtsamma, får inte rum i detta referat men var väldigt uppskattades av auditoriet.
Efter dussinet år med Viggen kom så möjligheten at få gå över på helikoptersidan med inskolning på Malmen och som nykläckt helikopterpilot väntade nu Hkp10-SuperPuman på honom. Att det blev en mångfacetterad arbetsplattform för Jan gick inta att ta miste på.
Så kom den ödesdigra natten mellan 27-28 sept 1994. Alla minns den tragedi som utspelades i farvattnen mellan Sverige och Finland – Estonias undergång. Inför ett andäktigt lyssnande gäng berättade nu Jan hela händelseförloppet från det att larmet kom till man efter ett fruktansvärt slitsamt dygn var tillbaka på Gotland igen. SuperPuman var den första svenska helikoptern som kom ut till haveristen och frågetecknen hopade sig kring var skall man lämna av räddade och var finns det bränsle.
Förresten…..ring till SFF Medlemsservice och beställ hans bok ”23 år och odödlig” så får ni veta allt.

C-E L