Sedan tog vår medlem Per Svantesson från Nye över. Han berättade under rubriken Valor Without Arms (Tapperhet utan vapen) om trupptransportflygningar under andra världskriget.
Närmare bestämt handlade föredraget om hur piloter ur den amerikanska 37th Troop Carrier Squadron flög soldater och utrustning och bogserade lastglidflygplan med sina C-47 och C-53 under amerikanarnas krigföring i Nordafrika, på Sicilien och framför allt i Normandie. Kalla flygplanen gärna Skytrain resp. Skytrooper men helst inte DC-3, Dakota eller Gooney Bird.

Per blev intresserad av ämnet när han släktforskade om sin frus släkt. När han letade sig tillbaka träffade han på en man som utvandrat till USA och som i Arizonas öken, i ett reservat för Navajo-indianer, på ett ställe som heter Klag e toh (= där vattnet kommer ur jorden), mötte Techla Bildaalbai som han gifte sig med. De fick sonen Richard Pierre Hogner som blev den förste Navajoindian som blev pilot och officer.

Richard Pierre tillhörde den 37:e skvadronen mellan september 1942 och februari 1944 och fick flera utmärkelser under kriget. Och när Per ville veta mer om vad den unge piloten varit med om fick han tag i en bok med namnet Valor Without Arms av Michael N Ingrisano Jr. Och det är dess berättelse som Per lät oss följa.
Den unge blivande piloten fick infinna sig på Pampa AAF Base i Texas där han först drillades i Fairchild PT-19, fortsatte i Vultee BT-13 Valiant och slutligen tvåmotortränades i Beechcraft AT-10 Wichita.
Sedan började allvaret. Richard Pierre tillhörde 37th Squadron som löd under 316th Troop Carrier Group, som i sin tur tillhörde 52th Troop Carrier Wing, allt under 82th Airborne Division ”All American”.

Hänger ni med? (själv gör jag det inte). Redan i november 1942 förflyttades ett stort antal (159 st.?) C-47 och C-53 med en hel del utrustning och trupp via Sydamerika och den lilla ön Ascension i Sydatlanten till västra Nordafrika. Utan förluster!

Första tiden i Afrika hjälpte man britterna med att flyga sårade och utrustning från ökenbaser i Egypten och Libyen. Senare förflyttades man västerut till Marocko. Per berättade bara kortfattat om den här tiden och om besättningarnas insatser vid amerikanarnas invasion av Sicilien. I februari 1944 omgrupperade skvadronen till England och nu blir det spännande.

Vi fick en livfull skildring av förberedelser och genomförande av invasionen i Normandie, där 37:de skvadronen gjorde stora insatser. Den första inflygningen gjordes västerifrån in över Cotentinhalvön för att fälla amerikansk fallskärmstrupp strax nordväst om Sainte-Mère-Église. Dimma gjorde att hopparna blev spridda över ett relativt stort område; en del hamnade rentav inom tyska truppsamlingar.

Senare samma dag gjordes nya inflygningar, nu med lastglidflygplan på släp, fyllda med soldater. Även här gjorde dåligt väder att det gick bra för en del men alldeles på tok för andra.

Senare övergick flygningarna alltmer att gälla transport av förnödenheter innan nya insatsområden påkallade uppmärksamhet.

Per skildrade händelseutvecklingen på ett mycket medryckande sätt. Med humor och allvar höll han oss hela tiden i spänning. Och vi fick påtagligt klart för oss att många av de tappraste insatserna i krig utförs av soldater utan vapen i händerna.

Claes v S