Hurdan var då kongolesen? Jo, han tar en solstol och sätter sig i skuggan under ett bananträd och sitter där länge och efter ett tag så faller det ner en banan och han får mat. Efter en regnskur droppar det regnvatten från bladen på bananträdet och han får i sig vätska. Så fördriver kongolesen sin dag. En skröna – eller?

Efter pengaflygningarna fick Åke anställning i det kongolesiska flygvapnet, ty amerikanarna, CIA, lämnade landet och Kongo. Åke fick då också permanent uppehålls- och arbetstillstånd och flög mest med DC3. Han fick så småningom kontakt med en amerikansk affärsman, som sålde och uppförde monteringsfärdiga hus i Kongo. Åke anställdes som pilot hos denne och fick uppdraget att flyga till USA för att köpa en DC3. Efter en rundtur i USA och efter 20-talet inspektioner av DC3, fanns det inget som var bra, det mesta var skrot. En flygplanshandlare i Oshkosh tipsade då Åke om 12 st DC3 i Kanada, varför han åkte dit och hittade en DC3 som, efter noggrann besiktning, var i bra skick. Han köpte densamma för 80.000 dollar och flög den till Oshkosh. Flygplanshandlaren i Kanada kontaktade sedan Åke och bad honom att också flyga de andra DC3 till USA. Så skedde och under flygningen med en av de andra konstaterade Åke att den fungerade bra och med fin roderharmoni, varför han bad att få byta till denna, vilket, efter viss förhandling, godkändes av säljaren. Denna DC3, försedd med winsch, hade deltagit som bogserflygplan till glidflygplanen, som användes vid invasionen av Normandie, och var, liksom alla DC3, surplusmateriel från WW2. Efter viss reparation, renovering och tillsyn, var maskinen färdig att flygas till Kongo.

Innan flygningen hann starta, ringde hussäljaren, flygplansägaren, och bad Åke att flyga till S:t Louis och hämta 34 toilettestolar, som skulle till husen i Kongo. Under denna hämtning blev Åke kontaktad av en grupp människor, som skulle till Europa och som blivit tipsade om att denna flygning skulle ske via Grönland, Island och till Arlanda – Åke skulle hälsa på där hemma – och de undrade om de kunde följa med på denna flygning. Han meddelade då att DC3 ej var försedd med några stolar, utan endast ett parti toilettestolar, varvid kontaktpersonen svarade: ”dé skiter vi i”.

Huruvida de fick följa med på flygningen framgick inte av Åkes berättelse. Efter ett uppehåll på Arlanda fortsatte flygningen till Kongo och Kinshasa och flygplan och toilettestolar kunde levereras till ägaren. När man nästa dag kom ut till flygplanet, hade en DC6 under taxning, kolliderat med DC3án och förorsakat stora skador. Efter många förhandlingar med försäkringsbolag m.m. fick man ersättning med 200.000 dollar. DC3án reparerades och Åke började flyga åt affärsmannen, leveranser av delar till de monteringsfärdiga husen, ut till många platser i Kongo.

Inköpet av DC3án i USA/Kanada skedde under 1977 och några år senare meddelade plötsligt affärsmannen, att han var tvungen att lämna landet p.g. av dåliga affärer och en sviktande ekonomi. Åke hade inte fått ut någon lön under de sista månaderna, så när han träffade affärsmannen på flygplatsen vid avfärden från Kinshasa, fick han det överraskande, positiva beskedet, att DC3án var Åkes, som ersättning för ej utbetald lön. Detta blev starten för Åkes eget flygbolag, med mycket frakt- och persontransporter i Kongo. Han fick bl.a. kontrakt med ABB för mycket flygningar med material till krafledningsutbyggnader i landet och mycket flygningar åt kongolesiska staten.

Omkring 1990 ökade dock oroligheterna i landet och under besök hemma i Sverige, blev Åke uppringd av sin son, som också var engagerad i flygbolaget, vilken meddelade att striderna började närma sig Kinshasa, varför sonen föreslog, i samråd med Åke, att de var tvungna att lämna landet. Åke flög ner till Kinshasa och vid ankomsten dit hade deras kontor/hangar blivit utsatt för beskjutning, med stor förstörelse som följd. Åke och hans son tog till vara på material, som gick att ta med, och lastade i två DC3 och lämnade Kongo och flög hem till Sverige och Vallentuna. En ej så dramatisk ”flykt”, som framgått i media.