Referat från SFF-F mötet 18 mars 2015, ”Willow Run” , Per Svantesson
Kvällens ämne som samlat 35 medlemmar var ”Willow Run”, en gång världens största industribyggnad. När Per Svantesson borrar sig ner i ett ämne gör han det ordentligt , vem minns inte ”Valor without arms” som han berättade om i vår förening  julen 2012.

Marken, där sedermera  Willow Run Factory byggdes, ligger i Michigan strax öster om Ypsilanti och ägdes sedan början av 1930-talet av Henry Ford. En ren jordbruksbygd och det var kanske här

som de bekanta Fordsontraktorerna gjorde nytta. Henry Fords son Edsel var väl inte så traktorintresserad för nu hade flyget tagit fart och intresserade honom mer och då med inriktning på krigsproduktion.

USA ville i början  av 1940-talet börja tillverka B-24 Liberator och Fordföretaget

var inte sena med att ta till sig produktionen. Henry Ford, var trots sin ålder fortfarande verksam i ledningen, men ville inte låna pengar av staten för investeringar utan Ford skulle själva bygga och därefter sälja till staten för att sedan hyra anläggningen. Det fanns säkert något smart tänk bakom detta beslutet.

1941 skissade arkitekten Albert Kahn på ett förslag till industribyggnad för tillverkning av flygplan enligt löpandebandtekniken (Ford-idén). Byggnadsarean blev 330.000 kvm (ca 55 fotbollsplaner) och därtill byggdes en by för arbetare, lagerbyggnader och flygfält. Industribyggnaden utfördes som en stålbyggnad med väggar av tegel – ett gigantiskt byggnadsverk. Produktionschef blev Charles E Sorensen som börjat hos Ford redan 1905. Sorensens idé om löpandebandtillverkning fungerade, om än med vissa störningar.

Produktionen påbörjades 1941 och fram till krigsslutet 1945 hade mer än 8.600 st B-24 Liberator tillverkats och när leveranshastigheten var på topp kund ett flygplan i timmen lämna bandet. Antalet sysselsatta var fler än 40.000 under åren och kom från hela Amerika varav en stor numerär var kvinnor eftersom männen i stor utsträckning var ute i krig.
Besättningarna till planen som rullade av banden bodde och utbildades på plats, 1.300 sängar fanns i ett gigantiskt sovcenter. Beroende på var i världen planen skulle och för vilka uppdrag de var ämnade så blev de såväl modifierade som specialutrustade.

Vad hände efter kriget med Willow Run?  Jo, B-24 produktionen avslutades liksom
kontraktet med Ford. Det fanns en option att Ford kunde få köpa anläggningen men därav blev intet. Istället blev det Fords antagonist General Motor som klev in genom portarna. Men det är en annan historia.

Anläggningen används idag som flygfält för allmänflyg och frakt.  I en ”mindre” del av byggnaden är inrymt ett museum – National Museum of Aviation and Technology at Historic Willow Run  (namnändrat 2014).

(Pers förmåga, med den kunskap om bilar, motorer och personer han besitter, att han kan väva in det i föredragets  helhet, men det låter sig inte nedtecknas i detta hopkokta koncentrat. Beklagar er som inte var närvarande – ni missade något extra.)

STORT TACK PER!

(CEL text o bilder)