Referat från SFF-möte 27 september 2017
SFF fick denna kväll besök av Olle Jensen som var attackflygare på 60-talet.
Född i Bergslagen där F1 hade övningsstråk med brytpunkt vid Dala Floda, och där Mosquitos kunde skådas på nära håll, uppstod tanken på att söka till flygvapnet.

Antogs som elev till fältflygarutbildning i augusti 1958. Den grundläggande flygutbildningen (GFU) började med flygplan typ 1,  (SAAB Safir),där första steget var att flyga i planflykt, stiga och sjunka, samt svänga både i planflykt, plane´ och stigning. Desutom ingick roteflygning samt avancerad flygning.
Området kring F5 var indelat i två cirklar där det inre täckte ett område från flygfältet ca 3 km ut, det yttre från 3 km ut till 10 km. Cirklarna var indelade i ”tårtbitar” kallade sektorer, där eleverna kunde träna loopingar, rollar m.m.

Efter 82 timmar i Safiren var det dags för typ 2 (Vampire) för den mer avancerade utbildningen. Efter inflygning på typen tränades eleven i navigering, avancerad flygning och
förbandsflygning med succesivt ökande svårighetsgrad. Målet var bl.a att eleven skulle kunna flyga som rotetvåa även i avancerad flygning.

Innan Vampire användes Sk 16 som typ 2 men på mitten av 50-talet blev ett antal J 28B och J 28C över, som tilldelades flygskolan, eftersom flygvapnet fasade ut dessa i samband

med övergången till J 29 Tunnan. Dessutom var det en fördel att ha flugit reaflygplan (som det hette på den tiden) innan övergången till J 29 Tunnan och A 32 Lansen..

Efter att ha fått sina vingar blev det F17 och typinflygning på A 32 Lansen följd av FFSU där man tränades på att utnyttja flygplanet som vapenplattform vid attackuppdrag. Dvs man skulle behärska olika anfallstekniker, förbandsflygning ( även i mörker och dåligt väder) och låghöjdsflygning m.m.
På den tiden uppträdde attacken oftast divisionvis, dvs 8 flygplan, som startade rotevis med kort mellanrum och därefter samling. Att detta ofta var en utmaning i mörker och dimma beskrevs med inlevelse.

Efter utfört uppdrag skall man ju också försöka att komma hem. Hjälpmedel i landningsfasen var här radiofyr (Anita), radar (Barbro)  som kunde användas med sikt 1,4 km och molnbas lägst 70 m. Förnämligast var dock PAR, en radar som sköttes av en flygledare som pratade ned piloten.
Angående anfallsteknik fanns olika metoder, som robotanfall med Rb 04 mot sjömål, dykanfall ( med bomber, raketer, automatkanon), låganfall med fallskärmsbomber eller brandbomber, buntanfall mot sjömål vid låg molnhöjd, topprollanfall ( dykanfall mot svåra mål t.ex radarstationer) samt radaranfall mot sjö och markmål.

Varje förare tilldelades 150 övningsraketer per år + ett antal skarpa dito. Beträffande sjömålsrobot Rb 04 användes den endast som övningsrobot (p.g.a. ekonomiska skäl).

Som avslutning talade Olle lite om flygvapnets vägbassystem samt visade några vackra bilder på Lansar i solnedgång över havet. Därefter fick Olle det obligatoriska glaset och kraftiga applåder.

(Text: UA, foto OJ samt CL)