Referat från SFF-möte 31 oktober 2018

Den 1 september 1948 flög Tunnan för första gången. Som provflygare anlitades en engelsman (Robert Moore), vilket inte var uppskattat bland SAAB´s egna testpiloter.

För att berätta om Tunnan hade Överstelöjtnant Lennart Berns inbjudits. Lennart började på Ljungbyhed och kom så långt att han flög J 28, ”då cheferna på flygskolan inte tyckte att de behövde honom mer”. Han fortsatte då inom flygvapnet som radarjaktledare samtidigt som han han blev en flitig flygskribent i diverse publikationer. Har bl.a utgivit en mycket läsvärd antologi om Flygande Tunnan. Här finns berättelser av mer än 20 flygförares erfarenheter av Tunnan. Även en artikel om första flygningen av Robert Moore. Han fick senare även flygnavigatörsutbildning och flög bland annat Lansen.
I mitten på 1940-talet var Sverige isolerat frånden intensiva flygforskningen i de krigförande länderna.SAAB som hade bildats 1937 byggde flygplan på licens. De erfarenheter som vanns tillämpades på de första inhemska konstruktionerna (B17 och B18). Samtidigt producerades i utlandet de första reaktions-flygplanen. Sverige hade inte tillgång till någon reamotor men fick i och med köpet av Vampire tillgång till dess motor kallad Goblin. Denna provades genom att konvertera J 21:an till J 21 R.
Bland de projekt som skissats fram av SAAB fanns ett som kallades R1001 avsett för reaktionsdrift. Goblinmotorn var emellertid för svag.Samtidigt utvecklades Goblin motorn till en starkare version avsedd för DH Venom. Denna fick benämningen Ghost och det visade sig att denna motor var perfekt för R1001. Samtidigt fick man tillgång till tyska forskningsresultat om en ny vinge med pilform. Ritningarna visades för FV i slutet av 1946. Man fick klartecken och projektet fick högsta prioritet, nu under beteckningen J 29, (Flygvapenchefen Nordenskiöld var anglofil och var förtjust i reamotorer). För att testa pilvingens egenskaper användes en Saab Safir som testbänk där vingen var i skala 1:2.
Som nänmts tidigare var första flygning den 1/9 1948, prestandan var klart under den förväntade, men det visade sig att landningsstället inte gick att fälla in helt. Efter åtgärd mot detta och några andra justeringar var prestandan bättre än förväntat.

Den första seriebyggda versionen fick beteckningen J 29 A och byggdes i drygt 200 exemplar. J 29 A förekom i olika utföranden bl.a ändrade man luftbromsarnas placering från vingarna till en plats framför huvudstället. Modifieringar och önskemål om ytterligare bränslemängd resultrade i J 29 B, som också användes som attackflygplan. I början av 1950-talet bestod Sveriges spaningsflyg av S 31 Spitfire och S 18 A. Man utrustade då J 29 B med kameror i.st.f beväpning och vi fick S 29 C.

For att förbättra dragkraften utvecklades en svenskkonstruerad efterbrännkammare som utprovades i J 29 D, som endast tillverkades i ett exemplar. Ytterligare modifieringar genomfördes på versionerna J 29 E och J 29 F som var den sista versionen.

Den första leveransen till flottilj skedde den 10 maj 1951 till F 13 Bråvalla, dock skedde en del haverier när nya förare sattes i planet.Blandningen av mekaniskt höjdroder och servostyrda skevroder innebar en annan och ny roderharmoni.Vidare användes skevrodren som klaff. När full landningsklaff (40 grader) användes fälldes skevrodren ner 18 grader. Detta medförde att kurstabiliteten försämrades avsevärt så att 10 graders gir gav en 50-gradig rollrörelse. Enbart motskevning förvärrade då situationen. Flygplanet kunde dock utan svårighet stabiliseras med sidorodret.

Redan 1950 fanns tanken på en tvåsitsig version av Tunnan. Projektet blev aldrig förverkligat p.g.a. otillräckliga produktionsresurser.

190 stycken av totalt 661 flygplan havererade och 99 förare omkom. Enlgt föredragshållaren berodde detta till stor del på att Tunnan användes i 25 år och under den tiden övades under mycket krigsliknande förhållanden. Man flög t.ex 10 m över havet och 20 m över land. Dessutom övades kurvstrid division mot division i ett mycket begränsat område då ett flertal kollisioner inträffade. Den enda ”riktiga” stridserfarenheten erhölls i början 1960-talet, då FN beslutade att sätta in trupp i Kongo. Ett av bidragsländerna var Sverige som skickade ner en bataljon soldater samt ett antal flygande Tunnor som utgjorde frivilligförbandet F 22.

Som avslutning gjordes en jämförelse mellan ”De tre stora” dvs J 29, F 86 och Mig 15. De var ganska jämbördiga, endast små skillnader i topphöjd, toppfart, kritiskt Machtal, stigförmåga med mera.
Efter kraftiga applåder och överlämnande av det graverade glaset avslutades mötet.

(Text  

UA, Foto LB och CEL)